Sanningen

Det får bli ytterligare ett inlägg. Det som jag ska skriva nu förtjänar ett eget inlägg, tycker jag. Jag har äntligen fått tillstånd att säga sanningen här. Sanningen om varför vi inte la något bud på det där huset vi tittade på. Sanningen om vad jag har syftat på när jag har sagt att "det är grejer på gång". För nu är det officiellt.

Min älskade sambo har fått en tjänst som soldat i Afghanistan. Igen. Han blir borta i nästan ett år. Och jag känner mig urbota dum som har gått med på det.

Min älskling ska tillbaka till... det här.

Vi hade ju som sagt tänkt köpa hus. Men så började Försvarsmakten ringa hit. Många gånger om dagen. De ville ha med sig Oskar till Afghanistan. Och han tackade nej. Om och om igen. Tills vi började tänka efter. Jag vet att Oskar innerst inne är... soldat. Det kommer han väl alltid vara. Han både vill och inte vill åka. Jag vill förstås ha honom här hos mig. Men nu har vi kommit överrens om att han ska åka en andra och sista gång. Sedan kan vi göra allt det där vi drömmer om. Resa. Köpa hus. Och så vidare... (Att vi inte la något bud på det där huset berodde på att jag inte ville sitta där ensam i ett år).

I över tre månader har vi gått och väntat på det här beskedet. Och äntligen är det officiellt. I augusti åker han. Han kommer träna fyra månader i Stockholm innan det bär av till Långtbortistan i december. Sedan kommer han hem i början eller i slutet av juni nästa år. Ibland ångrar vi oss. Men det är för sent. Ibland är vi helt säkra på att vi klarar det här. Och det är som Mia säger: klarar vi detta så klarar vi allt!

Och nog fan ska vi klara det!